Hej,
Vad fint att du hittat hit och vad modigt av dig att du nu tagit de första stegen för att förändra din situation. Det låter som att du har haft det väldigt tungt under en lång tid och att du har burit på mycket alldeles ensam. Jag förstår att det känns överväldigande att försöka hitta tillbaka till studierna och vardagen när du har mått så dåligt.
När man mår psykiskt dåligt kan sådant som tidigare känts självklart plötsligt bli väldigt svårt. Att ta sig till universitetet, träffa andra människor eller ens komma igång med vardagliga saker kan kräva otroligt mycket energi. Och ju längre tid som går, desto större och svårare kan steget tillbaka kännas. Det betyder ändå inte att det är för sent att förändra situationen eller att du måste klara av allt på en gång.
Jag vill också lyfta fram att du faktiskt redan har tagit flera viktiga steg. Du har berättat för två av dina vänner och du har tagit kontakt med din studiehandledare.
Du skriver att det känns skrämmande att ta kontakt med studenthälsovården och vara så sårbar inför någon annan. Det är väldigt förståeligt. Att berätta om sådant som gör ont, särskilt när man knappt har berättat det för någon tidigare, kan kännas både skrämmande och utlämnande. Men du behöver inte berätta allt på en gång, och du behöver inte heller veta exakt vad du ska säga. Ett första steg kan vara att bara berätta att du har mått dåligt under en längre tid, att det har påverkat dina studier och att du skulle behöva hjälp.
Jag skulle verkligen vilja uppmuntra dig att ta den kontakten. Inte för att du måste få ordning på studierna genast, utan framför allt för att du förtjänar att få hjälp med hur du mår. Ditt mående är viktigare än studierna just nu, och du ska inte behöva försöka lösa allt det här ensam.
Jag tycker också att det är fint att du har kunnat öppna upp för dina vänner, även om de ännu inte känner till hela situationen. Om det känns möjligt skulle jag uppmuntra dig att fortsätta prata med dem, eller med någon annan du känner dig trygg med. Du behöver inte berätta allt. Ibland kan det kännas som en lättnad bara att någon annan vet hur man faktiskt har det.
Det kan också vara värdefullt att så småningom hitta sammanhang där du får träffa andra människor utan att det behöver handla om studier eller prestationer. Om du har något intresse kan till exempel en hobby, en klubb eller en studentförening vara ett sätt att försiktigt hitta tillbaka till gemenskap med andra. Men det behöver inte vara något du tar tag i just nu.
Om det känns för stort att kontakta studenthälsovården direkt finns det också andra ställen där du kan börja prata om hur du har det. Till exempel erbjuder MIELI Psykisk Hälsa Finland samtalsstöd, och här via Ärligt talat-chatten kan du anonymt prata om både stora och små saker. Ibland kan det kännas lättare att börja med att skriva till någon, precis som du har gjort nu. Samtidigt hoppas jag verkligen att du också får kontakt med vården, eftersom du beskriver ett så långvarigt dåligt mående. Om du känner att du riskerar att skada dig själv är det viktigt att du söker akut hjälp via 112 eller närmaste jour.
Jag hoppas att du kan försöka vara lite snäll mot dig själv mitt i allt det här. Du behöver inte veta hur hela framtiden ska se ut eller hur du ska lösa allt som har hänt. Just nu räcker det att fokusera på nästa lilla steg.
Tack igen för att du skrev till oss. Du är alltid välkommen att höra av dig igen, oavsett om du vill prata mer om det som känns svårt eller bara berätta hur det går. <3
Hälsningar handledare Sofia
