Hej på dig, vilken bra fråga! Jättefint för det första både att du skrev hit och att du kan tänka dig att gå och prata med kuratorn, det är just rätt första steg. Jag vill gärna börja med att säga att första gången du går till kuratorn/psykologen behöver du inte alls genast prata om de svåraste sakerna, I varje fall inte börja I den endan om det känns svårt för dig. Du kan absolut gå in och säga antingen just som du sade, eller “jag behöver prata med någon om en sak” eller “jag vet inte vad jag ska säga”, eller “jag kände att jag kanske borde prata med någon, men tycker det är svårt..”. Det räcker bra. Kuratorn kan sedan hjälpa dig vidare genom att ställa frågor. Du behöver ta något ansvar för att samtalet ska flyta på eller veta exakt vad du ska säga. Huvudsaken är bara att du tar det där första steget in dit.
När du en gång kommit dit, så leder nog kuratorn/psykologen diskussionen och de är både utbildade och vana med att prata med de som behöver prata, också sådana som har svårt att uttrycka sig, så det blir inte stelt eller konstigt. Du kan alldeles utmäkrkt börja med att tala om hobbier och vardagliga saker, det är ett jättebra sätt att skapa lite kontakt. Och sen först då du känner dig bekväm och trygg med personen du talar med kan du berätta om andra saker, och också det stegvis helt så som det känns bra för dig. När det känns att du fått en bra kontakt med hen, så kommer det att bli lättare. Och det betyder inte alls att tiden sku vara bortkastad om första samtalet faktiskt mest handlar om kompisar, skolan, hobbier eller andra vanliga saker. Att lära känna kuratorn och känna efter om det är en person som du faktiskt kan känna dig trygg med är en jätteviktig del av samtalet. Man behöver inte alls genast kasta sig ner i de svåraste sakerna. Om det finns saker i ditt liv som känns väldigt privata eller jobbiga, tex. sådant som händer hemma eller saker du inte berättat för någon annan, så förstår jag verkligen att det kan kännas svårt att börja prata om det. Du behöver inte berätta allt på en gång. Du kan ju också börja med att säga något som “Det finns saker jag egentligen skulle vilja prata om, men vågar/vill inte riktigt ännu.” Också det är viktig information för kuratorn.
Och du tar inte en tid från någon som “behöver den mer”. Det går inte att jämföra människors utmaningar eller vad de behöver stöd för. Om du har problem i ditt liv och känner att du skulle vilja prata med någon, så är det alltid en helt tillräcklig orsak. Och det är alltid bättre I ju tidigare skede man tar kontakt.
Om du är orolig för vad som händer när du berättar mer privata saker kan du också fråga kuratorn om hens tysnadsplikt och vad som stannar mellan er innan du berättar. Det är helt okej att vilja veta det först och inget konstigt med att fråga.
Jag tänker ändå att viktigast av allt är att du försöker att inte tänka att du måste gå dit och lyckas berätta allt. Tänk bara att första målet är att gå dit och säga den första meningen. Och också fast du börjar med typ “hej, jag vet inte vad jag ska säga”, så är det faktiskt en helt utmärkt början. Du behöver inte alls vara färdig att berätta allt för att vara färdig att börja söka hjälp.
Sen om du känner att du behöver mer peppning eller vill prova prata ut om de djupare sakerna digitalt först är du jättevälkommen in till oss på Ärlig talat och prova på. Men kom bara ihåg att det inte ersätter en riktig face-to-face kontakt, men fungerar som stöd vid sidan om eller en väg mot att få den där riktiga stödkontakten!
Önskar dig all lycka till och kom ihåg att det är starkt att våga öppna upp till en annan människa och genom den interaktionen blir du ännu starkare
Psykolog Helena
